måndag 13 december 2010

Var är mina ögon?

Mina ögon har försvunnit under mina svullna ögonlock. Så trött är jag.
Hade precis börjat göra mig i ordning för att krypa ner i sängen igår när jag hör ett brandlarm som inte stängs av.
Det tjuter och tjuter och tjuter och som den svensk jag är så undrar jag om ingen annan tänker reagera på skiten.
Går ut i trappuppgången men nä, ingen som verkar vilja erkänna att någonstans tjuter det ett irriterande frikkin' brandlarm.
Jag tror jag lyckas lokalisera tjutandet till lägenheten under min men jag känner ingen brandlukt. Ringer på, ingen hemma förutom hunden som jag hör kommer fram till dörren när jag ringer på.

Jag går upp till min lägenhet igen men tänker att jag fan inte bara kan gå och lägga mig utan att ha kollat ordentligt. Så jag drar på mig ett par skor och en tjockare tröja och precis när jag är på väg ut genom dörren så drar jag med mig telefonen. Om det nu skulle brinna är det ju bra att ha den med sig...
Inte för att jag egentligen tror att det brinner, sånt läser man ju bara om i tidningen.
Men när jag kommer runt på baksidan så står hela köket i lågor (nä, okej, inte hela...men en köksstol var helt övertänd och det var massa massa rök) så jag ringer brandkåren, jävligt orolig för hunden.
Dom kommer, jag släpper in dom, visar dom till rätt lägenhet och sen fick jag fly byggnaden.
I pyjamasbyxor och endast en tjock tröja.
Hunden kommer utfarandes helt sönderstressad och livrädd, men jag lyckas få honom att komma fram till mig.
Tack vare grannarnas lite halvtjorviga inkallning så vet jag mer än väl vad hunden heter. Tur för honom att han e valpig och inte riktigt vill lyssna alltid.

Änyväjs, fullt pådrag i en timme och efter många om och men (när till och med hela gården har slutat glo och gått hem) så får dom tag på ägarna och jag kan äntligen äntligen gå upp till mig.

Jag får en massa beröm av brandmännen för att jag larmade så snabbt och jag känner mig jävligt o-svensk.
Till detta hör att jag helst inte vill ha med mina grannar att göra alls. Jag är nöjd med att sköta mitt så länge dom sköter sitt...och dramatik har jag fått nog av för resten av mitt liv.
Jag får även hur mycket beröm som helst av en granne som är så jäkla imponerad över mitt sätt att handskas med hunden. Jag gissar att han själv är hundrädd.

Skit samma, jag går upp till mig...full av adrenalin och kan naturligtvis inte somna på flera timmar. Hens svullna ögonlock och tröttont i hela kroppen.

Sätter mig och läser tidningen och ser att dom rapporterat om branden.
Jag citerar;

"Förbipasserande kan ha räddat ett flerfamiljshus från att brinna ner under söndagskvällen.

Det var vid 22-tiden som SOS fick ett larm om en brand i köket i en lägenhet på Carl Kuylenstjernas väg.
Det var förbipasserande som sett branden som låg bakom larmet. Polisen misstänker att ett bortglömt ljus är brandorsaken men ännu har polisens tekniker inte undersökt platsen, men den är avspärrad.
Branden begränsades till köket.
Ingen var hemma i lägenheten när branden startade."

WTF!? Förbipasserande? Dom stog och glodde och rökte en cigarett när jag kommer rännandes med brankåren.
Jävla mupps på Hallandsposten. Ska fan bojkotta hela tidningen. Dessutom var hunden hemma när branden startade...och hade det varit dom där mesiga förbipasserande som larmat hade den stackarn antagligen inte klarat sig.

Nä fy för bövelen. Det här vill jag ha kred för. F you Hallandsposten.

Men jag är så jäääävla glad att den fantastiska brankåren var så snabb och fick ut hunden i tid. I think you rock dudes! Trevliga var ni också. Allihop.
Nu ska jag sura på Hallandsposten hela dagen och klappa mig själv på axeln och säga; Men du var duktig Lisa, och ALLA (utom Hallandsposten) vet att det var du som larmade. Så de så!

1 kommentar:

Tommy sa...

Jag hörde det på radion i morse.

Skitbra gjort Lisa. Du är värd ett diplom.

Skönt att du är osvensk och inte bara gör som många andra: "hoppas nån annan gör nåt så slipper jag".