Jasså den dög inte? Det såg inte så farligt ut tycker ni? Nähä. Kolla här då. 
Jag menar, tänk er att ni går och lägger er med det här:
...och vaknar med det här! Jag hade också sprungit...
But that's not how I roll. This is how we do it, slacka'style.
Sen fick Fenix spel och försökte kela sönder min sko. Flicka ba "Wtf?".
You like?
Har jag sagt att det är asvarmt i min lägenhet?
Det är därför jag ser ut att vara nyvaxad och polerad på varenda bild. Det är inte som jag har fet hy, det är som jag svettas...av sitta...rakt upp och ner.
Inte för att jag klagar, bara säger.
Nähä, nu får det väl bli andra koppen glögg (för jag är absolut inte varm nog) sen ska jag väl röka alldeles för mycket i väntan på att klockan ska ticka.
God jul igen då...
Fortsatte sedan med alla bestyr som att trolla bort ringarna under ögonen, få bort svettfläckarna under armarna och tämja det annars så upproriska håret. Lyckades dessutom bränna mig på plattången.
Då blev jag lite ledsen ett tag...
Men sen blev jag glad igen för jag kom på att det var jul och att jag lyckats glädja den äldre damen på bottenplan med ett julkort.
Sen bar det iväg till äldreboendet där extramormor blev så glad och överraskad över att vi kom så hon nästan började gråta.
...och naturligtvis kletat på mer smink. Massa glitter. Annars går det inte. Ska bara hitta nåt rött att ha på mig.
Också har jag varit bästa matte och gett katterna sin julklapp i form av tonfisk. Vilket det nu stinker i hela lägenheten.
Jag hade förberett...
...och kände mig mer redo och mer beslutsam än någonsin.
Och vet ni? Jag blev faktiskt klar. Sweet.
Nu ska jag pimpla vin och hoppas nån snäll tomte kommer med mat till mig. Orkar inte ens värma dagsgammal spagetti i micron.
Så god jävla jul på er. Min kommer faktiskt bli riktigt bra ändå. Mr D comes and saves the day!
As always.
Med snyggkavajen till som ska få hålla mig varm tills alkoholen löst det bekymret åt mig.
Nu tror jag fan att allt är klart inför både jul och nyår. Jag har till och med blivit frisk.
Ja, förutom problemet med att slå in julklapparna då förstås.
Detta året ska jag i alla fall inte roa mig med att stoppa presentsnöre i näsan, det slutade ju inte så jävla bra sist.
...och här nedan följer ett par ingående bilder på hur uttråkning ser ut.
Nu kanske ni tycker att det blir lite väl mycket julhysteri här.
Men jag planerar att köpa en sån här julgran till köket, om dom finns i pyttevariant
Nu vart det plötsligt inte lika juligt va?
Mouahahahaha!
Nä, okej. Det här var kanske inte så jävla underhållande. Men å andra sidan, fråga vem som helst som känner mig så hävdar allihop att jag suger på att hålla käft.
Så, STFU!
That's all folks!
Eller en sån här:
Eller en sån här:
Sån här går också bra:
...och kanske en sån här:
Nu är det väl bäst jag går och lägger mig, innan jag smörat bort mig totalt.
Planerar att vara på bättre humör imorgon, bara så ni vet.
So no need to run, det här kommer inte upprepas...
Det hade jag absolut inga problem med, så jag studsar ner till henne, får upp kornischen och går tillbaka upp till mig.
Dagen efter då jag kommer hem från jobbet så står det en blomma utanför min dörr med ett tack-kort från sagda granne.
Senare på våren uppmärksammade hon även min födelsedag och lämnade ett grattis-kort till mig i brevlådan.
Mina andra grannar, de vars lägenhet det brann i i söndags, har tydligen inte samma behov av att säga tack. Då jag inte tänker vara det minsta blygsam så kan jag säg att jag är rätt övertygad om att jag räddade livet på deras hund genom att larma brandkåren så fort som jag gjorde. Men inte ett pip ifrån dom har jag hört.
Det är självklart helt okej. Jag tycker bara att det är väldigt intressant.
Min teori är att antingen så har det med ålder att göra, behovet av att säga tack ordentligt. Att man lär sig med åldern hur mycket en sådan liten gest faktiskt betyder och att man i lite yngre år inte alls tänker så långt.
Eller så har det med ensamhet att göra. Faktum är ju att äldre människor har en mindre bekantskapskrets...de har ju en tendens att...dö bort.
Medan man i yngre år inte har så stora problem att fylla sina dagar med vänner och skratt. Särskilt inte om man är sambo, som dom med den brinnande lägenheten.
Själv tackar jag gärna, helst med stora gester...så som blommor och choklad. Jag vet ju hur glad ett sådant tack gör mig. Samtidigt som jag har väldigt svårt för att ta emot det där tacket.
Om en person tackar mig med en gest, så känner jag ett behov av att tacka för tacket...vilket gör att den tackande personen behöver tacka mig för att jag tackat dom för att dom tackat mig.
Sen sitter man fast i en evig cirkel av tackande.
Hur reagerar ni när ni får ett stort tack för en ytterst liten insats?
