tisdag 7 oktober 2008

Ibland är det fan kämpigt att leva...inte just idag dock. Bara lite trött, som vanligt känns det som.

Det var ett stort jäkla uppbåd på aftonbladet idag om blondinbella, jag har sett hennes namn skymta förbi i tidningen tidigare men aldrig brytt mig särskilt mycket. Tänkte dock att jag idag skulle gå in och läsa vad allt handlade om.
Jag blev fan trött av att bara läsa vad hon skrivit. Hon är onekligen en jäkligt imponerande tjej, hon har uppnåt mer än vad många människor bara drömmer om och då är hon bara 17, men shit.

Jag insåg hur lätt det skulle vara att avundas henne, hennes liv, pengarna hon tjänar och allt hon redan kan skriva upp på sitt cv. Men jag insåg att det var precis lika uttröttande som det skulle vara att leva hennes liv.

Detta resonemang förde mig vidare till att jag fakiskt gillar mitt liv. Jag har väl inte uppnåt något särskilt, mer än att ha fått mig själv på fötter. Vilket var nog projekt bara det.

Jag fattar inte varför livet skall defineras av allt vi får gjort och inte av kvalitén på det lilla vi har.

Jag har min fantastiska sambo (bara det faktum är jag är lika kär i mannen nu som jag var i början är en hel jävla bedrift), min älskade hund som jag haft i tio år, våra tre katter som sätter en guldkant på tillvaron allt som oftast (förutom när dom bajsar i hörnen och äter upp mina blommor) och vi bor väldigt tillfreds i vårt hus vid havet.

Jag trivs med mitt heltidsjobb, jag har fått en schysst lön och jag är för evigt tacksam mot min chef som gav mig chansen att visa att jag kan, utan att jag egentligen hade några meriter. Mina arbestkollegor är hysteriskt roliga (oftast ;-)) och mina vänner, trots att dom inte är så många, är precis så nära vänner att inga fler krävs.

Borde inte jag vara nöjd med det? Jag har fått allt det här bara för att jag är jag, inte för att jag lyckats med en miljon saker, eller spenderat halva mitt liv i skolbänken (med lån som jag aldrig blir av med) utan bara för att de människor jag har omkring mig klassar mig som en bra människa.

Det är faktiskt ingenting att klaga på. Jag har varit nere på botten och jag tog mig upp, på egen hand! Det är en bedrift som jag kommer vara stolt över för resten av mitt liv och jag tror faktiskt att det räcker.

Jag har inga ambitioner om att bli känd eller tjäna miljoner kronor (hade varit trevlig att vinna på lotto dock), jag vill bara få vara lycklig och uppskatta varje stund. Inte stressa runt som om imorgon aldrig kan komma fort nog i jakt på något bättre, eller ens i jakt på framtiden.

Jag vet inte om ni vet om det, men man kan faktiskt dö imorgon. Om du skulle dö imorgon skulle du inte ha velat få uppleva i alla fall en minuts lycka innan lampan slocknar, i stället för att dö med vetskapen att du väntade på att lyckan skulle komma nästa vecka?
Hemska tanke...

..och nej, jag tror inte på gud. Jag tror på människan, jag vill inte leva i tron att jag får det bättre sen eller att jag får en chans till. Jag vill bara ha den här chansen till liv så att jag verkligen ser till att göra det bästa av den.

..och jag har konstaterat att det bästa för mig inte är framgång, miljoner vänner och ett känt ansikte. Det bästa för mig är stillsam lycka, där en bra bok är det enda som krävs för att förgylla eftermiddagen...och tiden till att läsa den. Tiden att fråga min sambo hur hans dag varit och faktiskt lyssna på svaret...berätta för min mamma att jag älskar henne, ta en lunch med pappa och fråga hur han faktiskt mår. Berätta för min syster att hon är värd allt det bästa här i livet, och ta en fylla med bästa vännen bara för att släppa spänningarna som uppstår av den enkla anledningen att man är människa.

Detta är mitt liv...och det är fan bra!

Inga kommentarer: