Jag är så arg så jag inte vet vart jag ska ta vägen, och det är inte så att det blir bättre. Jag blir fan bara argare för var sekund.

Historien följer: Jag pajjade min handled någon gång när jag var 18, började springa hos läkare så fort jag insåg att det gjorde ont men bara att komma fram till vad som eventuellt skulle göras tog ett år. Då pratar vi ett antal återbesök, ett antal gånger på röntgen och ett antal gånger med att "Vi vet inte riktigt vad som är fel..."
Till slut så kom min dåvarande läkare på den briljanta idén att ge mig kortisonsprutor, första sprutan fungderade, i ett halvår ungefär... Sedan fick jag komma tillbaka med ca tre månaders mellanrum, det blev några sprutor.

Som tur var, för min del, så skulle min läkare ta tjänstledigt i ett år och han insåg väl att han inte bara kunde släppa mig. Så tillslut så skickade han mig vidare till Falkenberg och en ny läkare, nya röntgenbilder och en titthålsoperation (jag har nu gått med det här i 6 år!!).
Under operationen så konstaterar dom att jag dragit sönder ett ledband i handleden, det är så trasigt så han får plocka bort det helt. Där fanns bara några rester kvar av det.
Så, en ny operation blir det tal om. En där mitt ledband skall återskapas. Jag är på återbesök i april och då vill han lägga in mig för operation i mitten på sommaren.

Jätte dålig idé. Alla har semester så jag har inte riktigt möjlighet att vara borta i två till tre månader. Så jag säger september tidigast, i tron att dom faktiskt kommer lägga in mig i september, då jag borde stå överst på listan.

I början på semptember så ringer jag och undrar vad som händer, varför jag inte har hört av dom och får reda på att jag inte är inplanerad, men jag står med på listan. När jag sedan upplyser damen om att jag har väldigt ont i min handled och att det är skitjobbigt att gå med, så ber hon mig vänta. Tre minuter senare återkommer hon och säger med bestämdhet att "Oktober blir det". Jag frågar om hon är säker och ja, det är hon.

Nu är det den 9:e oktober, jag har inte hört någonting från dom så jag ringer, nu på morgonen. Det första jag får är en rabblad ramsa om hur svårt det är att få ihop allt, att dom aldrig lovar någonting men att dom tror en väldans. Jag tolkade inte den första damen som särskilt troende, hon verkade faktiskt extremt säker på sin sak.

Sedan kommer det, remisserna för oktober-operationerna har gått ut. Du är inte ens inbokad preliminärt, men du står med på listan.
Tro fan att jag står med på listan!! Jag har stått med sen i april!

Beskedet jag får är att det inte blir i oktober. Men hon skulle skriva att jag ringt...och sen var det bra med det.

Så wtf!!??

När blir det då? November, december, januari kanske till och med? Vem fan vet? Inte jag.

Min handled gör så ont att det är en plåga att jobba. Jag levde på att jag skulle få opereras i oktober och nu när det inte blir så vet jag fan inte hur jag ska stå ut med att plåga mig själv dag in och dag ut, åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan...utan en jävla aning om när det kommer vara över.

Fy fan....jag vill bara lägga mig ner och gråta. Jag är inne på sjunde året nu med en trasig handled...sju år som jag bett om hjälp.

Det känns fan inte rättvist!