Jag har en plan. När jag väl är hemma och sjukskriven så ska jag börja promenera, vilket kanske senare utvecklar sig till att jogga...det är målet i alla fall. Som det är nu så klarar jag inte av att springa tio meter utan att bli andfådd, så att tro att jag ska kunna börja med att jogga är nog att leva i det blå.

När jag sedan har kurerat min handled efter en så där tre månader så ska jag börja träna på gym. Gruppträning, pilates och poweryoga.

Efter att jag promenerat varje dag i tre månader så borde jag ha nog med kondis för att inte framstå som gruppens halvdöda tomat efter två minuter.


Jag har en plan...det är stort.


Satt och tänkte på det här med åsikter, folk har så jävla mycket åsikter om allting, men enda gången som dom verkligen måste berätta för hela världen att dom har en åsikt är när den är negativ!

Why!?

Om du tycker något är bajs så låt bli det då, så du slipper ödsla massa onödig neggoenergi på nåt du inte gillar.


Bloggar, till exempel. Folk är så jäkla snabba på att hugga på allting som vissa människor skriver. Säger att dom har fel och att dom verkligen inte håller med.

Tror ni på fullt allvar att personen som skriver bloggen bryr sig?

Starta din egen blogg om du är så jävla bitter att du inte kan låta bli att trycka ner alla andra.

För det är väl egentligen det det handlar om, eller hur?

Varför skulle annars en fullkomlig främling ha mage att gå till personangrepp på det viset många gör, om det inte vore för det faktum att dom är jävlig bittra och hatar alla andra människor som lyckats med något.


Även om det är något så tramsigt som en blogg....för en blogg är faktiskt trams. Rätt trevligt trams...men ändå.

...inte för att någon haft åsikter om min blogg. Vilket är synd...särskilt om åsikterna hade varit negativa. Då hade jag i alla fall fått mig några goda skratt.

Förolämpningar är det bästa som finns, förutsatt att man får förolämpningen rakt i ansiktet.

Skitsnack bakom ryggen på en är det som gör riktigt ont, särskilt om det inte stämmer. Man får ju ingen chans alls att rätta till vad som är fel eftersom man i grund och botten inte ska veta att det cirkulerar skit om en.



Skitsnack bakom ryggen borde skjutas med en överdimensionerad älgstudsare, styckas med en rostig matkniv och lämnas att förtäras av genmanipulerade köttätande bladlöss.


Men en rakt-i-ansiktet-blaffig-fuck-you-i-hate-you-so-much-förolämpning är svårslagen, när det kommer till att locka fram skratt.

På riktigt...

Det är vad jag önskar mig i julklapp, en schysst förolämpning och en T-shirt med texten
"Jag har blivit förolämpad --- Oh noes!". =-O

Vår TV-fria dag gick jätte bra...ändra fram tills vi satte på TV:n =)

Jag har dessvärre inte haft någon större inspiration att dela mina tankar med resten av världen, till största del skulle jag tro att det beror på att mitt huvud har varit fullkomligt blankt ett tag nu. Det går väl över =)

Dessa åsikter som undgår mig...jag har aldrig förstått hur folk orkar tänka och tycka så mycket, jag har nog med att bara tänka och tycka om mig själv.

En tjej sjukskriven på jobbet, så jag har lite mer att göra...bäst att ta tag i det.

Jag satt och funderade över vad det är som gör vissa bloggar så speciella. Jag har varit inne och läst på några av de mest populära bloggarna och det var sån tröttsam upprepning så jag orkade inte ens läsa ner till det sista inlägget.

Är det för att tjejerna är snygga, eller framgångsrika? Eller båda delar? Har det att göra med hur mycket man lämnar ut av sig själv, hur många bilder man publicerar, hur privat man blir.

Kan det bero på folks nyfikenhet att få en blick in i hur andra människor lever sitt liv, så att de sedan kan sitta och peka finger och säg att "mitt liv är så mycket bättre än deras"?

Ibland är det oerhört tröttsamt att vara svensk och född med avundsjuka och missunnsamhet i blodet.

Idag ska jag och sambon prova en ny metod för att få vår gemenskap att faktiskt vara just det...vi ska införa TV-fri dag, med start idag. Det får bära eller brista, antagligen kommer han tröttna på mig och sätta sig framför datorn...eller så kommer han inte göra det. Jag försöker intala mig det sista. Det blir antagligen promenad med hunden, något som vi aldrig gör ihop, matlagning (det gör vi inte heller ihop) och dela på en flaska vin...sedan får vi väl se vart det för oss.

Förövrigt är fredagar på jobbet inte särskilt stimulerande, man får känslan av att man missat något väsentligt, som att det redan är lördag och att man blivit lurad på en dag.
Telefonen ringer inte, det kommer inga mail och inga papper hamnar på skrivbordet...

Nu saknar jag dessutom helt inspiration för vidare textning här.

Så om inte inspirationen skulle få för sig att vakna till liv och slå mig med en lax i bakhuvudet så önskar jag er alla en trevlig helg.

Oh ja, jag ska ha ensamhemma-kväll imorgon, vi får se om jag står ut med mitt eget sällskap hela kvällen. Annars går väl min telefon varm i jakt på någon att fördriva min ensamhet.

Jag vill bara föreviga den bästa strofen i en låt jag någonsin hört (nej, det faktum att det är en kompis som skrivit text och musik och dessutom sjunger den gör inte att jag tycker den är bättre än den är, jag lovar. Jag är fullkomligt opartisk).

Om ni någonsin får en stund över se då till att lyssna på Blommor (the band), man kan ladda ner alla deras låtar här: http://www.blommor.org/

Från låten "Mjölkudden":

-Man säger tid är pengar, men det är lögn
För tid är allt jag har men jag har inga pengar kvar.

På bättre humör...betydligt bättre!

Jag ringde upp min fantastiska sambo och berättade om sjukhuset i Varberg, hur jävla illa jag tyckte att dom behandlat mig. Jag var helt förbannad, ledsen och upprörd, och som den ljuvliga man han är så peppade han mig att ringa dom igen och berätta hur fel allting var och säga att dom faktiskt inte fick bete sig så.

Till det hela hör att jag är världens mest konflikträdda människa, jag hatar att bli arg eller upprörd, särskilt om jag ska skälla på nån. Det slutar i regel med att jag börjar storlipa för att jag är värdelös på att vara elak, eller stå på min egen sida, eller berätta för folk att dom behandlat mig illa.

Men min ljuvliga, underbara pojkvän fick mig att ringa dom igen. Och jag fick en tid!!

Jag fick en tid...det är helt sjukt galet och fantastiskt. Yaaay, äntligen ett slut på eländet.

Den 18:e november, here I come!

Jag är så arg så jag inte vet vart jag ska ta vägen, och det är inte så att det blir bättre. Jag blir fan bara argare för var sekund.

Historien följer: Jag pajjade min handled någon gång när jag var 18, började springa hos läkare så fort jag insåg att det gjorde ont men bara att komma fram till vad som eventuellt skulle göras tog ett år. Då pratar vi ett antal återbesök, ett antal gånger på röntgen och ett antal gånger med att "Vi vet inte riktigt vad som är fel..."
Till slut så kom min dåvarande läkare på den briljanta idén att ge mig kortisonsprutor, första sprutan fungderade, i ett halvår ungefär... Sedan fick jag komma tillbaka med ca tre månaders mellanrum, det blev några sprutor.

Som tur var, för min del, så skulle min läkare ta tjänstledigt i ett år och han insåg väl att han inte bara kunde släppa mig. Så tillslut så skickade han mig vidare till Falkenberg och en ny läkare, nya röntgenbilder och en titthålsoperation (jag har nu gått med det här i 6 år!!).
Under operationen så konstaterar dom att jag dragit sönder ett ledband i handleden, det är så trasigt så han får plocka bort det helt. Där fanns bara några rester kvar av det.
Så, en ny operation blir det tal om. En där mitt ledband skall återskapas. Jag är på återbesök i april och då vill han lägga in mig för operation i mitten på sommaren.

Jätte dålig idé. Alla har semester så jag har inte riktigt möjlighet att vara borta i två till tre månader. Så jag säger september tidigast, i tron att dom faktiskt kommer lägga in mig i september, då jag borde stå överst på listan.

I början på semptember så ringer jag och undrar vad som händer, varför jag inte har hört av dom och får reda på att jag inte är inplanerad, men jag står med på listan. När jag sedan upplyser damen om att jag har väldigt ont i min handled och att det är skitjobbigt att gå med, så ber hon mig vänta. Tre minuter senare återkommer hon och säger med bestämdhet att "Oktober blir det". Jag frågar om hon är säker och ja, det är hon.

Nu är det den 9:e oktober, jag har inte hört någonting från dom så jag ringer, nu på morgonen. Det första jag får är en rabblad ramsa om hur svårt det är att få ihop allt, att dom aldrig lovar någonting men att dom tror en väldans. Jag tolkade inte den första damen som särskilt troende, hon verkade faktiskt extremt säker på sin sak.

Sedan kommer det, remisserna för oktober-operationerna har gått ut. Du är inte ens inbokad preliminärt, men du står med på listan.
Tro fan att jag står med på listan!! Jag har stått med sen i april!

Beskedet jag får är att det inte blir i oktober. Men hon skulle skriva att jag ringt...och sen var det bra med det.

Så wtf!!??

När blir det då? November, december, januari kanske till och med? Vem fan vet? Inte jag.

Min handled gör så ont att det är en plåga att jobba. Jag levde på att jag skulle få opereras i oktober och nu när det inte blir så vet jag fan inte hur jag ska stå ut med att plåga mig själv dag in och dag ut, åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan...utan en jävla aning om när det kommer vara över.

Fy fan....jag vill bara lägga mig ner och gråta. Jag är inne på sjunde året nu med en trasig handled...sju år som jag bett om hjälp.

Det känns fan inte rättvist!

Ibland är det fan kämpigt att leva...inte just idag dock. Bara lite trött, som vanligt känns det som.

Det var ett stort jäkla uppbåd på aftonbladet idag om blondinbella, jag har sett hennes namn skymta förbi i tidningen tidigare men aldrig brytt mig särskilt mycket. Tänkte dock att jag idag skulle gå in och läsa vad allt handlade om.
Jag blev fan trött av att bara läsa vad hon skrivit. Hon är onekligen en jäkligt imponerande tjej, hon har uppnåt mer än vad många människor bara drömmer om och då är hon bara 17, men shit.

Jag insåg hur lätt det skulle vara att avundas henne, hennes liv, pengarna hon tjänar och allt hon redan kan skriva upp på sitt cv. Men jag insåg att det var precis lika uttröttande som det skulle vara att leva hennes liv.

Detta resonemang förde mig vidare till att jag fakiskt gillar mitt liv. Jag har väl inte uppnåt något särskilt, mer än att ha fått mig själv på fötter. Vilket var nog projekt bara det.

Jag fattar inte varför livet skall defineras av allt vi får gjort och inte av kvalitén på det lilla vi har.

Jag har min fantastiska sambo (bara det faktum är jag är lika kär i mannen nu som jag var i början är en hel jävla bedrift), min älskade hund som jag haft i tio år, våra tre katter som sätter en guldkant på tillvaron allt som oftast (förutom när dom bajsar i hörnen och äter upp mina blommor) och vi bor väldigt tillfreds i vårt hus vid havet.

Jag trivs med mitt heltidsjobb, jag har fått en schysst lön och jag är för evigt tacksam mot min chef som gav mig chansen att visa att jag kan, utan att jag egentligen hade några meriter. Mina arbestkollegor är hysteriskt roliga (oftast ;-)) och mina vänner, trots att dom inte är så många, är precis så nära vänner att inga fler krävs.

Borde inte jag vara nöjd med det? Jag har fått allt det här bara för att jag är jag, inte för att jag lyckats med en miljon saker, eller spenderat halva mitt liv i skolbänken (med lån som jag aldrig blir av med) utan bara för att de människor jag har omkring mig klassar mig som en bra människa.

Det är faktiskt ingenting att klaga på. Jag har varit nere på botten och jag tog mig upp, på egen hand! Det är en bedrift som jag kommer vara stolt över för resten av mitt liv och jag tror faktiskt att det räcker.

Jag har inga ambitioner om att bli känd eller tjäna miljoner kronor (hade varit trevlig att vinna på lotto dock), jag vill bara få vara lycklig och uppskatta varje stund. Inte stressa runt som om imorgon aldrig kan komma fort nog i jakt på något bättre, eller ens i jakt på framtiden.

Jag vet inte om ni vet om det, men man kan faktiskt dö imorgon. Om du skulle dö imorgon skulle du inte ha velat få uppleva i alla fall en minuts lycka innan lampan slocknar, i stället för att dö med vetskapen att du väntade på att lyckan skulle komma nästa vecka?
Hemska tanke...

..och nej, jag tror inte på gud. Jag tror på människan, jag vill inte leva i tron att jag får det bättre sen eller att jag får en chans till. Jag vill bara ha den här chansen till liv så att jag verkligen ser till att göra det bästa av den.

..och jag har konstaterat att det bästa för mig inte är framgång, miljoner vänner och ett känt ansikte. Det bästa för mig är stillsam lycka, där en bra bok är det enda som krävs för att förgylla eftermiddagen...och tiden till att läsa den. Tiden att fråga min sambo hur hans dag varit och faktiskt lyssna på svaret...berätta för min mamma att jag älskar henne, ta en lunch med pappa och fråga hur han faktiskt mår. Berätta för min syster att hon är värd allt det bästa här i livet, och ta en fylla med bästa vännen bara för att släppa spänningarna som uppstår av den enkla anledningen att man är människa.

Detta är mitt liv...och det är fan bra!

Urrg, fick gå hem igår tack vare den jävla huvudvärken. Att sitta med näsan i målarfärg hjälpte mig inte heller, men nu är målaren klar och jag pimplar piller och känner mig allmänt uppåt...lite trött dock.

Invigning av vår nya tillbyggnad på jobbet idag, gratis mat och sprit. Hade nog kunnat bli här ett tag ikväll om det inte vore för att jag ska på after work med bästa polaren.
Vi ska sitta och vara bittra och dricka öl...värsta bästa fredagen =)

Dom laddar en jävla ferrari precis utan för mitt fönster, det mullar så man tror man ska tappa förståndet...

Slocknade som ett ljus i soffan när jag kom hem igår, sov mellan halv två och halv fem...åt lite mat som min fantastiska sambo var och hämtade sen sov jag minsann igen, ända till idag. Nästan, jag hade liiiite svårt att somna, inte så mycket för att jag inte var trött utan mer för att jag tänkte för mycket.

Jag är faktiskt jäkligt intellektuell när jag precis ska somna, helt djup och filosofisk och kommer alltid på lösningen på de största problemen här i världen. Det tråkiga är att när jag vaknar så kommer jag inte ens ihåg vilka problem det handlade om ;-)

Hu va trött jag är...kanske blir tvungen att dricka en kopp kaffe eller två i alla fall...

Nr 1

Första inlägget...stort.
I min värld, om man skriver en blogg så förväntar man sig någonstans att folk faktiskt ska läsa den, vilket i sin tur går hand i hand med ett krav på mig att faktiskt skriva något...bra. Det är den ultimata situationen för att inte hitta något att skriva alls.

Eftersom jag alltid ska vara så jävla pretentiös och inte kan printa ner någonting som jag inte själv finner intressant och därför hellre väljer att inte skriva någonting, så slutar det med att jag oftast sitter och pillar navelludd och petar näsan på jobbet. Så jag tänkte sluta vara uppkörd i mitt eget arsel och bara skriva...ja, och bara skriva helt enkelt.

Började dagen med huvudvärk, woopifuckin'doo...regniga mornar är illa nog utan huvudvärk, men det hela vägs upp med det faktum att jag fått ett alldeles nytt sittbås (förfärligt ord, låter som en blöja för vuxna) som jag äntligen har fått förmig att faktiskt göra lite fint med grejer hemifrån. Så just nu är det roligt att gå till jobbet...och det lär hålla i en vecka skulle jag tro, om ens det. Ge det till måndag så är det antagligen bajs och skit att gå upp på morgonen igen.

Knaprade piller det första jag gjorde när jag kom hit (gratis huvudvärkstabletter är jag evigt tacksam för) och nu börjar äntligen dimman lätta.
En av våra katter har dessutom fått kattsnuva, så var morgon och var kväll är det nu dags för saltlösning (tvätta ögonen), ögonsalva (peta in i ögat=tjusiga klösavtryck på både mig och sambon) och antibiotika i stoooora sprutan som ska tvingas ner i munnen på stackarn. Enda gången han kommer fram nu är när vi sover, annars vet man aldrig vilken öppning vi kan få för oss att peta honom i.

Ohh, nu är klockan nio...dags för frukost =)