Jag ligger här skönt tillbakalutad i soffan med tangentbordet i knät och glasögonen käckt på svaj och bara njuter av vissa människors übergrymhet (de fem glas vin jag avnjutit kan ha en viss bidragande verkan).
Hade det inte varit för en viss herr Banan (som jag medvetet inte länkar, för att motbevisa herr Anonyms påstående att jag "är inte snäll") och hans rekommendation av Zombieland så hade en stor del av min anledning att leva gått förlorad.
Seriöst mannen, kan du inte typ barmhärtighetsgifta dig med mig? Efter denna underbara orgie i zombier, Bill Murray, blod, splatter och det närmsta perfekt humor man kan komma så spelar det liksom ingen roll om du väger 500 kilo och behöver lyftas ut med kran eller ja, vilka osmickrande attribut du nu än kan komma på. Så länge du fortsätter att delge mitt liv gåvor som denna så kommer jag älska dig till döds dagar...
..eller i alla fall tycka om dig tillräckligt för att kunna spendera ett par timmar om dygnet i ditt sällskap.
Men allvarligt. Jag är euforisk.
Dags att krypa ner i sängen med den sista slurken hostmedicin i magen och ett stort fett leende på läpparna.
En kväll blir inte mycket bättre än så här.
2 kommentarer:
Du inser att det kan ha varit något sånt här inlägg som gjorde Alex Schulman, till Alex Schulman va?!
Men jag får tacka för komplimangen. Jag väjer att tolka inlägget som en komplimang, tror jag.
Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det där.
Men så vet jag inte vad det var som gjorde Alex Schulman till Alex Schulman.
Det var naturligtvis en komplimang. Jag har aldrig bett någon sympatigifta sig med mig tidigare.
Ska dock tilläggas att alla eventuella euforiska känslor i mig har en tendens att gå över skrämmande fort och ersättas av en lätt irritation.
Skulle kunna vara därför jag är singel...
Skicka en kommentar