Tacksamhet

Funderade lite på det där fenomenet med att säga tack. Att många uppfattar det som svårt att säga, andra uppfattar det som svårt att ta emot och andra har svårt både för att säga tack och ta emot ett tack. Själv tillhör jag nog kategori två.

Följande funderingar är baserade på två händelser som innefattar två av mina grannar.

En äldre dam på bottenvåningen kom upp till mig en eftermiddag förra vintern och undrade väldigt försynt om jag kunde hjälpa henne att hänga upp en kornisch som trillat ner.

För er som inte vet vad en kornisch är (det visste inte jag heller) så är det en sån här:

Det hade jag absolut inga problem med, så jag studsar ner till henne, får upp kornischen och går tillbaka upp till mig.
Dagen efter då jag kommer hem från jobbet så står det en blomma utanför min dörr med ett tack-kort från sagda granne.
Senare på våren uppmärksammade hon även min födelsedag och lämnade ett grattis-kort till mig i brevlådan.

Mina andra grannar, de vars lägenhet det brann i i söndags, har tydligen inte samma behov av att säga tack. Då jag inte tänker vara det minsta blygsam så kan jag säg att jag är rätt övertygad om att jag räddade livet på deras hund genom att larma brandkåren så fort som jag gjorde. Men inte ett pip ifrån dom har jag hört.

Det är självklart helt okej. Jag tycker bara att det är väldigt intressant.

Min teori är att antingen så har det med ålder att göra, behovet av att säga tack ordentligt. Att man lär sig med åldern hur mycket en sådan liten gest faktiskt betyder och att man i lite yngre år inte alls tänker så långt.

Eller så har det med ensamhet att göra. Faktum är ju att äldre människor har en mindre bekantskapskrets...de har ju en tendens att...dö bort.
Medan man i yngre år inte har så stora problem att fylla sina dagar med vänner och skratt. Särskilt inte om man är sambo, som dom med den brinnande lägenheten.

Själv tackar jag gärna, helst med stora gester...så som blommor och choklad. Jag vet ju hur glad ett sådant tack gör mig. Samtidigt som jag har väldigt svårt för att ta emot det där tacket.

Om en person tackar mig med en gest, så känner jag ett behov av att tacka för tacket...vilket gör att den tackande personen behöver tacka mig för att jag tackat dom för att dom tackat mig.
Sen sitter man fast i en evig cirkel av tackande.
Hur reagerar ni när ni får ett stort tack för en ytterst liten insats?