Jag har en brandsläckare

Sista halvtimmen på jobbet känns nästan som en hel arbetsdag. Den tar fan aldrig slut. Så igår tänkte jag att jag skulle ringa äldsta syster för att fördriva den sista kvarten.
Det slutade med att jag kom från jobbet en timme efter att jag slutat.
Så länge pratar vi nästan aldrig. Jag tror det hade att göra med att jag fortfarande var på jobbet.
Jag går in i totalt-osocial-mode så fort jag kommer hem. Världens tråkigaste att prata med. Om jag inte druckit vin förstås. Då pratar jag alldeles för mycket.

Anyhoo...

Fem minuter efter att jag kommit innanför dörren så ringer det på dörrklockan. Min första tanke är att det är grannen som supit till det igen och antingen:

A: Tappat sina nycklar

B: Inte får in nyckeln i låset

eller

C: Känner sig ensam och vill få kräkas lite galla över vår tredje gemensamma granne som han ligger i nån "banka-på-dörren-mitt-i-natten-fejd" med.

Men det var det inte. Det var en ung, söt grabb från Göteborg som ville inspektera min brandvarnare. Det slutade med att han stannade en timme, varav ca 10 minuter av den timmen gick åt till faktiskt säljsnack och ja, jag köpte en brandsläckare av honom.
Katten har en förkärlek för att sätta eld på sig själv, så när en brandsläckare levereras av en snygg pojk så är det faktiskt bara att tacka ja. För kattens skull, så klart.

Jag gissar på att denna säljare haft en tämligen otrevlig dag då han gav mig en lång kram innan han gick och kom med en fantastisk felsägning:

-Så, om du vill ha tag på mig...eller jag menar, oss, alltså företaget så har du numret på brandsläckaren.

Dessutom kallande han mig ödmjuk. En fantastiskt bra säljare. Jag fattade inte ens att han ville sälja nåt förrän det var försent.

Sen drack jag vin.
Så en sjukt pissig eftermiddag blev rätt bra ändå.

Hade säljaren dykt upp och sett ut så här, med en räddad sån där så hade jag nog till och med övervägt att flörta med honom. Alternativt låst dörren och aldrig aldrig aldrig släppt ut honom igen.
Jag menar, kolla armarna. Omnomnomnom...