Got the world on a string

I bilen på väg till jobbet i morse så satt jag och retade upp mig nåt kopiöst på vårt jävla parsamhälle och att jag inte med all viljekraft i världen kan sluta önska att få träffa någon.

...och inte någon vem som helst, utan den där mannen som är som en smörig jävla romantisk komedi från Hollywood. Han som tar mig med storm, tänker på mig mest hela tiden, lämnar små romantiska lappar i kylskåpet, som har massa muskler och bångstyrigt hår. Som trots sin löjliga snygghet ändå är ödmjuk och bara kan tänka sig att älska mig för resten av livet...McDreamy liksom.

Varför är man mindre värd som singel?

Varför tittar de som befinner sig i en superbra parrelation på en med medlidande i blicken och får en att känna sig som den mest oälskvärda personen i världen?

Varför är det bara par i lyckliga små reklamfilmer på tv?
Varför går alla böcker ut på att man ska ha någon att leva med?

Varför slutar alla filmer sorgligt om huvudpersonen inte hittar den perfekta kärleken?

Varför måste man vara två?

Varför, om jag köper ett påslakan som är 240x220 cm, får jag ALLTID två örngott? Tänk om jag bara behöver ett för att jag är SINGEL?

Jävla diskriminering.

Nä, ensam är stark och jag vill sluta känna mig hjärntvättad. Tänker lägga ner både den jag vill ha och den som vill ha mig. E inte värt det i slutändan. They all make you feel like shit in the end.

Dags att faktiskt börja tro på att man kan vara lycklig utan en partner. Att det räcker med att älska sig själv.
Lite hångel från katten skadar förstås inte...