Mental breakdown

Igår tappade jag fotfästet.
Jag visste att det skulle hända förr eller senare om jag inte fick hjälp...och igår slog det till.
Lipade som en jävla unge typ hela kvällen...fick ringt till bästa vännen för att lugna ner mig lite.
Värsta klippan är hon...

Men luften har liksom gått ur mig...
Känner mig som en urvriden sur gammal disktrasa.
Det är tomt i mig på precis allt.
Jag har bara ont och är förlamande trött.
Det är allt. Det är det enda som finns i mig just nu.

Om jag inte hör något från sjukhuset snart och blir tvungen att fortsätta äta dessa kopiösa mängder smärtstillande så kommer jag tillslut inte kunna ta mig ur sängen.
Jag har svårt redan nu att få iväg mig själv någonstans.
Det enda som får ut mig genom dörren är tanken på att inte få några pengar...
...och drömmen om fylla.
När man är full så bryr man sig i alla fall inte...

Jaja, nu vet ni hur det ligger till.
Ingen mening med att ringa eller försöka leka med mig. Jag är ungefär det absolut värsta man kan umgås med förtillfället.
Jag vill verkligen inte utsätta någon för mig när jag är sån här...