Psykbryt

Verklighetskoll. Joråsåatte.

Min oturhåller i sig. Inte så mycket med sjukdom utan med allting annat.
En massa nej på saker jag hade hoppats skulle föra mitt liv framåt.
...och en människa som jag trodde var rätt för mig som klampat över hela mitt självförtroende.

Fast, jag har varit sjuk också...förstås.

Så det var bara att säga hej till psykbrytet i fredags. Tänk att en människokropp kan innehålla så mycket tårar.
Jag tycker förövrigt det är asläskigt att skriva detta inlägget. Visa att jag kan vara svag. Men hey, jag måste ju ändra på mig...tydligen...och då kanske det ingår?

Hade även en mycket obehaglig upplevelse med en av mina grannar som väckte många jobbiga minnen och plockade fram fler tårar och uppdagade bördor jag inte visste att jag bar på.
Sen gick en vän och dog också.
Något jag fick handskas med ensam, för han som hävdade att han tyckte om mig var trött.

Jag vet inte. Hur orkar man liksom?

Så just det, psykbryt...i fredags. Syster fick komma och hämta mig. Bästa, bästa syster som har bästa, bästa familjen.
Det har jag också förövrigt. Spenderade hela lördagen med min bästa familj.
Så nu står jag på benen igen. Inte för att jag tycker det är roligt, utan för att det faktiskt inte finns något annat alternativ.

Jag tror att mitt största problem är att jag inte vill vara ensam längre.
Vilket tydligen stämplar desperat i pannan på mig.
Men jag vet inte vad jag gör för fel.

Är det fel av mig att inte tycka att det är ok att bryta löften som man givit mig?
Är det fel av mig att inte tycka att det är ok att ta mig för given?
Är det fel av mig att vilja få vara viktig i någons liv?
Är det fel av mig att inte tycka att jag är den som ska älska mest, böja mig mest, finnas där mest?
Är det fel av mig att vilja ha någon som ställer upp lika mycket för mig som jag gör för dom?
Jag vet inte.

Måste man tycka det är okej att bli trampad på för att få ett fungerande förhållande?
För i så fall kommer jag nog alltid att förbli ensam.

Anyhoo.
Tänkte jobba på att rycka upp mig nu. Hur i helvete nu det ska gå till.
Jag orkar ju inte ens duscha.
Det kanske är därför jag är ensam. För att jag inte duschar varje dag. Eller rakar benen varje dag. Eller kanske för att jag inte städar tillräckligt ofta. Eller...äsch, nu var jag ju där igen.

Blir bjuden på semla idag. Ska ha egenfika med mina kontorsgrannar. Det blir bra.
Imorgon är det extrarep för att sätta altstämman på den låt vi ska sjunga på begravningen på torsdag.

Så, nu har jag kräkts ut det mesta. Det är ok att fråga hur jag mår nu, men gör det bara om ni är beredda på att hanskas med svaret. Jag orkar inte ljuga längre.
Jag mår piss...och då är idag ändå en av mina bättre dagar.


En vän jag inte pratat med på väldigt länge skickade den här länken till mig. Det kändes bra. Det kändes som att det inte är fel på mig för att jag vill ha det där.
Jag bara hoppas jag hittar någon som kan tänka sig att känna så...för mig.