Dessa diskussioner om arbetslösheten håller på att trötta ut mig å det grövsta.
För en fullt frisk människa är det inte omöjligt att skaffa sig ett jobb. Förutsatt att man går med på att göra precis vad som helst. Detta har jag själv fått göra och för att överhuvudtaget stå ut så såg jag på det som en korttidslösning, någonting jag behövde för stunden.
Alla gnäller på att företag inte vill anställa unga och jag får en obehaglig känsla av att många unga som söker jobb ser på det på precis samma sätt som jag såg mitt lågavlönade skitjobb. Som en station på vägen. En sån person hade inte jag heller velat anställa.
Sen är det faktiskt så att många företag vill anställa unga, de har insett att det behövs ny arbetskraft för att företaget ska kunna förnyas och bli bättre (se bara på vårt stofillandslag och vårt evigt förnyande hockeylag). Men många gånger har de inte möjlighet att anställa nytt (särskilt inte nu) för att de inte får lov att ge folk sparken av den enkla anledningen att de inte vill förändra saker. Jag är övertygad om att när gamlingarna gått i pension så kommer alla dessa platser snabbt fyllas på av unga nya förmågor.
Jag vet att det är piss och skit att vara arbetslös och att det är förnedrande (särskilt för en högutbildad person) att gå och tigga jobb i den lokala matbutiken. Men det är vad man måste göra om inget annat finns att tillgå.
Att tro att du kan ta ett jätte kliv rakt ut från skolbänken och hamna på drömpositionen med 35 000:- i lön är inte realistiskt.
Alla måste kämpa, det är så det är att vara vuxen, det är så det är att ta ansvar för sitt eget liv.
Jag tror inte att det är något annat som står ivägen för ungas väg ur arbetslösheten mer än deras egna krav på livet och ovilja att kämpa tills nävarna blöder för att klara sig.
...och företagens oförmåga (inte ovilja) att anställa ungt nytt blod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar