Så, nu har jag kommit ut på andra sidan. Stift i handleden och åtta veckor i gips. Har precis tagit mina piller och börjar bli smått dåsig så sängen hägrar.

Kan bara skriva med en hand, så jag pallar inte skriva mer. Men roliga historier från min sjukhusvistelse kommer.

Nu ska jag dock sova...

Fatta hur snart jag ska in för operation, fatta hur glad jag är för det, fatta hur mycket jag tjatar om det och fatta hur folk flyr i panik så fort jag öppnar munnen. Jag kan inte prata om någonting annat!

Hur förklarar man för människor lättnaden och glädjen i att ha kommit så långt?

Jag har kämpat för mig själv i sju år....fatta stort älle! Det lär ju aldrig hända igen, min söta mamma har uppfostrat mig till att tro att till doktorn går man bara om man håller på att dö...fast helst ska man nog vara död när man kommer dit, då är det ju riktigt allvarligt.

Men det bästa med hela den här resan var nog bekräftelsen på att det faktiskt var någonting som var fel.

Förövrigt så kommer jag få ha sovmorgon rätt jävla länge nu, det -kan- väga in lite i glädjen. Fast det får man inte säg högt, man ska inte vilja vara sjukskriven, man ska vilja jobba.

Men just nu VILL jag vara sjukskriven...en liten del av mig tycker nog att jag förtjänar det också.

Min kära sambo bjöd med mig på afterwork idag, fan va kul tänkte jag. Han ska på after work med jobbet och kollar om jag vill hänga på, schysst.
Fast så var det ju inte...det han egentligen frågade var om VI skulle gå på after work och bjuda med oss lite folk.

Hur dum är man när man inte fattar att ens sambo faktiskt vill umgås med en?

Han har dessutom hittat ett TV-spel till mig (yes, he is the best). Jag är jäkligt kräsen när det kommer till sånt, jag vill få använda huvudet men inte för många knappar också vill jag inte att det ska komma för många monster för då blir jag så stressad så jag dör...och min karaktär ska vara snygg.
Men han hittade Fabel 2, så nu kan ni ju gissa vad vi gör varje kväll när vi kommit hem. Vi spelar halva kvällen var med vår gubbe.
Fast igår var han dum, han sköt sönder en dörr inne i staden med MIN gubbe...så jag var tvungen att böta. Dumma dumma.... ;-)

(jag hoppas innerligt ni hör min ironiska ton genom allt det här, men hey, vi har ju hittat ett gemensamt intresse...eller nåt)

Så jävla dött på jobbet...och jag låter tydligen rar i telefon när jag svarar.

Bah...undra om man ska gå och trakassera Daniel en stund...eller Andreas....fast Daniel har eget kontor, där kan man ordbajsa bäst man vill. Gör man det vid Andreas så stirrar halva kontoret på en och jag ser dummare ut än vad jag är...

...ja, jag KAN se dummare ut än vad jag är...


Tjipptjoppsnopp

Läste en krönika på Aftonbladet igår som handlade om att män inte ser allt det som kvinnor går och plockar med när de kommer hem efter jobbet och att hon ville skicka iväg honom på en kurs för att lära sig plocka upp strumpor som ligger på golvet.

Jag höll med till 100%!

När jag sedan läste alla bittra karlars kommentarer så blev jag faktiskt så förbannad så jag nästan var på dåligt humör när jag kom hem.

Ni har ju fått det om bakfoten allihop!!

Jag plockar som en tok varje gång jag kommer hem, det ligger en sked på diskbänken som -inte- låg där när jag åkte hemifrån.
Jag plockar upp min sambos strumpor från vardagsrums golvet för att han inte ska få en inofficiell strumplåda under tv-bordet... Jag stoppar ner tallrikar i diskmaskinen, torkar av smuliga ytor som, åter igen, -inte- var smuliga när jag åkte hemifrån. Jag tar tvätten, jag bäddar iordning sängen, plockar kvitton som hamnat på golvet...listan goes on and on.

Men det stör mig inte, jag plockar för att JAG vill ha det fint. Han har inte alls det behovet, det stör inte honom att det står grejer på diskbänken, att hans stumpor inte ligger i lådan eller att det ligger kvitton i hörnen och eftersom det inte stör honom så kan jag inte med gott samvete säga till honom att städa upp det.

Jag har ingen rätt att kräva av honom att han ska leva efter min standard!

Det enda som stör mig är att han inte stänger skåpsluckorna eller skjuter igen lådorna ordentligt, men så tjafsar vi om det också.
Ja, en sak till...skor som ställs precis innan för dörren så jag snubblar in när jag kommer hem...det blir jag jävligt sur på också.
Men så tycker jag det är sunt förnuft att stänga luckorna efter sig och att inte ställa skor så folk kan slå sig på dom...

Men annars så kommer vi rätt bra överens. Jag vill inte att han ska ta hand om tvätten för då slängs allting upp på torkstrecket i stället för att skakas ut och hängas upp. Återigen handlar det om standard.
Han har inget emot att ha sina kläder så skrynkliga så man inte kan se vad det är för något, men det har jag... alltså tar jag hand om tvätten.

Men visst kan jag bli sur ibland, för att han inte städar eller ställer iordning.

Exempel:
Semester, jag har en vecka ledigt när han jobbar. Jag börjar varje dag med att ställa iordning och göra fint så han ska bli glad och kunna slappna av när han kommer hem och för att jag sedan ska kunna lata mig resten av dagen med gott samvete.

Han har en vecka ledigt när jag jobbar, jag kommer hem och får plocka efter oss från kvällen innan och efter honom som kluddat ner hela dagen. Snacka respektlöst! Allvarligt talat, går man hemma hela dagen kan man faktiskt anstränga sig i tio minuter, tio minuter för att jag ska bli glad när jag kommer innanför dörren. Så jävla krävande är jag faktiskt INTE!

Men så har han fattat det också.

På helgerna går han upp innan mig och plockar undan! På kvällarna när han kommer hem innan mig så plockar han undan! Sen att han inte gör det lika grundligt som jag är inte ens i närheten av poängen. Återigen, vi har inte samma standard, så jag kan inte kräva att han gör exakt lika dant som jag.
Jag är fullkomligt nöjd med att han försöker...then i feel the lööööv som man säger.

Men nu har jag snackat bort mig från ämnet. Det jag blev så jäkla förbannad på var alla karlar som gnällde på att vi gnäller för att dom aldrig gör någonting.
Jag säger inte att det inte finns tanter som gör det, men shit...tack som fan för att ni drar alla över en kam.
Deras poäng var att dom klippte gräset, tvättade bilen, bytte däck...tog hand om allmänt underhåll.

Min poäng är att det inte är det det handlar om. Det handlar ju om hur mycket respektiven uppskattar det man gjort.

När min Finaste skrapar rutorna på min bil om han åker till jobbet innan mig så lever jag på det i över ett år (han har gjort det en gång förra vintern och jag minns det fortfarande).

Man behöver ju inte vinna på vem som gör mest...man behöver faktiskt inte vinna alls, då har man ju missat hela grejen med att leva ihop med någon.

Det ska räcka med att älska försöken till att bättra sig och kunna rycka på axlarna åt det som man kanske inte uppskattar och säga att han är så mycket bättre på andra saker.
För det ÄR han.

Förutom när jag just städat skiten ur mig, lämnat ett skinande kök i fem minuter och kommer tillbaka till öppna skåpsluckor, smulor på diskbänken och disk i vasken.

Då är jag inte såååå nöjd...

Då surar jag i en halvdag och känner mig sjukt ouppskattad och frågar mig; Om en tallrik åker ner i diskmaskinen utan att någon märker det, har det verkligen hänt då??

Men han är så bra på så mycket annat...som att hitta bortslarvade kattungar och laga mat till mig...varje dag =)