Aj

Har haft en helt grym helg, fram tills jag hamnade på akuten.

Kryckan är min vän.

Börjar halvtid på jobbet imorgon, önska mig lycka till...

U can't touch this

Jag har rastat min rygg idag, behövde inte käka massa smärtstillande när jag kom hem. Enorma framsteg I must say.

Nu ska jag bara bli av med förkylningen också så ska jag väl vara fit for fight igen.

Jag finner det oerhört svårt att blogga när man bara ligger hemma. Vad ska man blogga OM?

Jag har inte ens nåt navelludd ju.

Så ni får lite bilder på min fredagskväll i stället...

Världens mysigaste inneskor

Myselipys
Trevlig helg på er, om det händer något av oerhört värde så lovar jag att uppdatera. But don't count on it...

Projekt

Dagens projekt var egentligen att duscha och bädda rent. Inget av detta blev det.

Så nu är i stället kvällens projekt att lämna tillbaka filmer och handla något att äta.

Dagens bra är mina starka värktabletter snälla doktorn skrev ut till mig. Det tråkiga är att jag antagligen kommer behöva be om fler...

Kände man sig inte som en jäkla junkie innan så gör man det när man ber doktorn om fler piller.

Ack och ve.

Jag hittar inte ens nån rolig bild att lägga upp, så ni får nåt gammalt jag hittade i garderoben.

Kunde inte sagt det bättre själv

För att läsa tryck HÄR.

Med tanke på tidigare inlägg och vad jag själv fått höra sen jag kom tillbaka till jobbet idag efter tämligen lång sjukfrånvaro, så kunde denna debattartikel inte kommit lägligare.

Varför är det så himla tabu att visa vem man faktiskt är?
Jag anser inte att jag har något i mitt liv som jag borde skämmas för. Visst har jag tagit dåliga beslut och gjort saker tidigare i mitt liv som jag inte skulle gjort idag.
Men utan mitt förflutna hade jag inte varit den jag är heller.

Varför är svensken så himla rädd för att stå för den han är?

Är det för att man då riskerar att bli ställd till svars för sina åsikter? Men om man nu faktiskt tycker på ett visst sätt så får man väl för fasiken vara man nog att stå för det också!
Jävla mellanmjölksmentalitet.

För mig är det viktigare att få lov att vara precis den jag är med rätten att inte skämmas för någon del av mitt liv, än vad det är att skydda min "integritet". Vad nu än det betyder.

Om mitt dna i någon databank gör det lättare att identifiera våldtäktsmän och andra brottslingar, så går jag mer än gärna med på att ge dom mitt dna. Varför inte?

Om jag blir filmad på varje gata jag går på när jag är utanför lägenheten så gärna för mig. Jag hade inte tänkt att trycka skinkorna mot närmsta skyltfönster bara för att få uppleva lite spänning. Jag känner mig hellre tryggt förvisad om att om någon skulle utsätta mig för brott så skulle dessa människor finnas på film. Ett ovärderligt bevismaterial.

Om någon har möjligheten att läsa min mailkorrespondens för att kunna förhindra fler attentat som 9/11, så får dom gärna läsa den. Om någon tycker det är intressant att berätta för hela världen att jag petar näsan ibland när jag sitter på toaletten så får dom väl göra det.

Att kollegor aktivt försöker hitta skit på nätet om sina medarbetare är för mig bara ett bevis på att jag faktiskt har ett liv... Något mycket mer meningsfullt att ägna dagarna åt.

Jag förstår inte varför allt ska vara så hemligt.
Varför är det största möjliga hyschhysch om vad man tjänar, till exempel?
Jag har inget problem med att berätta vad min lön ligger på. Jag är en vanlig, hederlig, arbetande medelsvenne.

Om folk har problem med mig så är det på det personliga planet och oavsett hur mycket hyschysch jag än omger mig med så kommer jag aldrig bli en person som ALLA gillar.
Då står jag hellre för den jag är och vägrar skämmas för att min humor kanske är lite låg ibland.